En god vän introducerade mig för artisten Beth Hart.
När jag lyssnar på hennes röst på skivan Leave the light on, så får jag samma darr i knäna som hon har i rösten. Och det är exakt samma darr som när jag hörde Janis Joplin första gången.
Jag har grämt mig ända sedan Janis dog, världen är orättvis som inte vimlar av så fantastiska sångerskor, någon gud kan inte finnas om en sådan mäktig personlighet tas ifrån oss.
Nu när jag hör Beth, så hör jag egentligen Janis Joplin där bakom någonstans. Beth Hart kommer kanske aldrig att fylla ut skorna efter Joplin, men det är väldigt trevligt att någon traskar runt i hennes gamla mystofflor, rocktofflor, myggjagare, boots och arbetskängor.
© Tomas Carlsson 2005-11-07
Läs även min andra blogg:
Skildra - Textarkiv ©Tomas Carlsson
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar